Sidor

onsdag, juli 10, 2013

Den yttersta dagen (kanske inte riktigt)

Gårdagen blev väldigt egendomlig. Väldigt egendomlig alltså.
Vid middagstid hördes tornseglarna skrika. Vi har några par här och det är fantastiskt att se dem flyga. Det lät väldigt nära, men jag var i källaren med tvätt så jag tänkte inte särskilt på det.
När jag kom upp igen låg det en död tornseglare på hallgolvet...
Det är bara inte möjligt. De landar i princip aldrig. Lever hela sitt liv i luften. Nu låg den där.
Hur hade den kommit in?? Ett sovrumsfönser står på glänt - det måste ju ha varit där. Men hur hade den kunnat dö?
Jag tog upp den sorgliga kvarlevan. Så fin fågel. Vilka vingar de har.
Tittade närmare och såg att den var sönder i halsen. Sneglade på Bagheera, men nä, det var väl ändå inte möjligt?
In med den i badrummet för väntan på begravning.
Efter en timme eller så var det dags för ny runda i källaren. När jag kom upp ..............................
låg det en tornseglare på golvet!!!!!!!!!!
Det här började bli lite övernaturligt.
Fast denna levde!
Jag tog ut den och kastade upp den i luften och den flög.
Kan det vara så att de hamnat i slagsmål, ramlat in genom fönstret, den ena dödar den andra och båda hamnar på golvet?
Andra förslag emotses gärna.
Ett par minuter senare inträffade nästa drama - Billy skadade sig.

3 kommentarer:

  1. Vilken upplevelse. Det tillhör verkligen inte den vanliga vardagen.

    Kanske hade den första träffat fönstret eller väggen och brutit nacken. Den andra hade ju tur.
    Jag ser ibland att fåglar landar då de är trötta.

    Spännande uppöevelse.

    SvaraRadera
  2. Dearest Kajsa,
    Sad 'last' day for that one swift... One never knows but it is a bit shocking for finding them that way.
    Hugs to you,
    Mariette

    SvaraRadera
  3. Visst är det något knepigt med tornseglarna - ett år körde en med huvudet före ner i stupröret (jag lyckades rädda den) och förra året låg det plötsligt en liten unge precis nedanför huset (den gick inte att rädda). Fastän de inte bygger på vårt hus.
    Irene

    SvaraRadera