Sidor

tisdag, juni 30, 2009

Sol ute, sol inne

Svinvarmt precis som igår. Stånk, man kan ju inte tänka (nu heller) Han som inte är så snitsig jobbar på och använder en utmärkt ursäkt när det går galet: "Det beror på värmen" i lite olika tappningar. "det går inte att använda det här materialet i denna värmen" eller "det är inte så roligt att göra i den här värmen" eller kanske "detta får vi göra när det blir svalare". Förra sommaren kunde han inte se på dataskärmen för solen blänkte i den. Minsann! Men det finns lösningar på allt. Han tog på sig solglasögon och vafan han såg då med den millimeterprecision vi jobbar med det vete katten. Vänta bara, det fanns mer att göra åt den förbannade solen. Vi måste ha dammfritt på maskinerna och på dem som inte användes så ofta ligger skynken. Vips så snodde han ett skynke och fäste upp det i fönstret med tejp. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Det går alltså vanligt folk ut och in på rummen, undrar vad de tänkte. I år har inga av dessa galenheter upprepats. Gissa varför. Han jobbar på häxans våning...




Användes vid mörkrumsarbete?


Coco (chanel)

Sommaren är fantastisk! Värmen däremot olidlig  -inomhus alltså. Ute är den underbar. Men nu tvingas jag vara inne i +26 graders värme mellan 7.30 och 17.00... Utan luftkonditionering, så mysigt så det går inte att beskriva. Men jag prövar: Om man tar t.ex. mina strumpors tillstånd efter dessa nio och en halv timme så är det så man helst hanterar dem med en så´n där gripklo som parkarbetarna har när de plockar skräp. Jag brukar hota maken med sockarna när jag kommer hem och han flyr för livet. Hunden tycker däremot att det är trevliga för de luktar as och hon vill äta dem...


En gång hade vi en cockerspaniel. Han var enormt söt, men tyvärr i stort sett tom i huvudet -helt koko, men som sagt väldigt underbar i övrigt. Han tyckte om att rulla sig där maken hade fötterna under köksbordet. Han tyckte förmodligen att det luktade ruttet där.


Lille Koko hatade andra hanhundar. En gång var maken ute med honom och när de mötte en fredlig labrador så drog Koko så kraftigt i kopplet att han plötsligt svimmade. Bara säckade ihop på marken och låg stilla som en död fisk. Men maken väntade en stund och Koko vaknade fint och kunde gå vidare.


En söndag, det var tredje advent, så var maken och jag på julkonsert. När vi kom hem hade lille Koko haft julfest! Han hade klämt i sig en hel låda Aladdin choklad minus fem bitar som vi ätit minus tre bitar som han inte orkat. (Choklad lär vara giftigt för hundar...) Sen hade han rullat sig i hela den vinröda hörnsoffan med sin ljusa päls och som avslutning hade han skitit på mattan, men det såg vi inte förrän jag hittade det med foten. Jag skrek och hoppade omkring med utkletad hundskit på fotsulan och allt var ett enda inferno. Maken tyckte det såg oerhört dödsroligt ut, men sen fick han torka bajs. Lille Koko överlevde chokladdieten hur bra som helst och hur detta blev ihopkopplat med mina strumpor det vet jag inte riktigt.



söndag, juni 28, 2009

Vacker som en dag!

Eftersom jag ofta och gärna kommenterar andras utseende är jag så klart själv alltigenom vacker, smal och har tjockt blont hår.


Nix! Här har vi problemen... Angående håret så säger jag som Dolly Parton när någon kallar henne dum blondin: "Jag vet att jag inte är dum och jag vet också att jag inte är blondin..." Skit i färgen, det var inte dit jag ville komma. Jag kunde lika gärna ha en kattunge fastsatt på huvudet. Pälsen på den överensstämmer med tjockleken på mitt hår. Gissa om jag kan ha svans eller andra uppsatta frisyrer? Never!


Smal har jag varit. 28 tum i midjan på jeansen, det var tider det. De tiderna är förbi för alltid och oåterkalleligt. Fast 40+ och försöka se ut som 20 det ser ju bara för anskrämligt ut, så det bryr jag mig inte om. Vad jag undrar är hur rumpan liksom har hamnat där fram och den därbak (rumpan alltså) inte längre finns. Var tog den vägen? Jag har läst att det finns ett slags trosor med inbyggd rövprotes så man ser ut som en brasilianska. Kan det fungera?


Jag skulle även behöva ett pannlyft på en 3-4 cm. Det är dyrt och jag får så fula ärr, så jag får nog skita i det också. 


Häxor ska  inte vara så snygga, så det så. 




Detta är jag!!


Om jag får säga det själv...


Dessvärre säger ingen annan det.

lördag, juni 27, 2009

Inte rolig alls

Kund på jobbet. Han är känd -eller snarare ökänd- för att vara dölöjlig. Det allra värsta är att han tror ju givetvis att han är fantastiskt jättefestlig. Och varje gång han dyker upp är det samma trams. Kulig är 70 år. Då borde han vara en stilig herre med vett att uppföra sig. Ack, nej. Jag fick den äran att tampas med honom igår. Först härmade han min skånska. Jag är jätteinfödd med skånska anfäder sedan vikingatiden (tror jag) Vill man reta en skåning så aldrig förlåtelse finnes, så härma dialekten. Sen fick han syn på min kollega och skulle ta i hand, men han körde sitt vanliga "skämt" att ta bredvid och säga "oj, jag bommade" "Jaha, du skämtar" sa kollegan, "gjorde han så med dig också?" frågade hon mig. Nu är det så att Kulig aktar sig för att skaka hand med häxan. Beroende på följande: När aset väl hälsar så klämmer han så hårt om handen att de som är lite spröda faktiskt får ont. Han vill väl visa makt, kanske. Men häxan kan bota sådana herrar! Jag är för att vara kvinna kolossalt stark i händerna och när någon hälsar hårdhänt så får de känna samma medicin med en gång. Det botar!  70 år som sagt -och hästsvans, en liten tunn. Hopfäst med ett grönt köksgummiband... Samt flint. Långt hår på karlar kan vara hur snyggt som helst. Men tyvärr inte på Kulig. Nåja, nu bar han sig hyfsat åt en stund, men när han skulle gå och fick reda på priset för varan så körde han samma grej som alltid annars: "Om jag gör så här då?" sa han och tog av sig glasögonen och stirrade på kollegan och så blinkblinkblinkblink med sina vattniga små ögon. (Han flirtar) Han såg ut som om han fått ett skott i ögat alternativt ett svårt anfall av någon krampsjukdom. "Va´ betyder det?" sa kollegan som valde att spela dum. Då kom Kulig av sig lite och lämnade oss för den här gången.




Så här ser Kulig ut!


Såklart inte.


Det är William Shockley som var med i serien dr Quinn på 90-talet.


Har hår som räcker till svans!

fredag, juni 26, 2009

Livet är stenkul

När jag är mig själv dvs snäll och mjuk som ett lamm (bähä, bräkelibräk) och inte måste vara häxa så fixar jag gärna i trädgården. Jag har under våren och försommaren tvingat maken att hyra jordfräs och med den kört upp olika hål som efterhand förvandlas till rabatter. Runt mina rabatter vill jag gärna ha sten, alltså vanliga stenar som man lägger som kant. Det var varmt



 ute i dag, men blåste som tur var ganska kraftigt. Började hämta sten till den rabatt som inte är färdigbyggd än. Eftersom vi har bott här i nio år och jag har varit stengalen hela tiden så innebär det att nu finns liksom själva materialet väldigt långt bort...  Det är långt att gå och tungt att köra. Sten som sten -nähä, absolut inte, de ska ha en viss storlek, viss form och vara vackra i ytan. Jaha, leta, lasta, köra fram. Tungt som bara den och dövarmt. "Vad gör du?" undrade maken. "Kör du sten, är du inte frisk?" Han fattar ingenting om trädgårdskonst. Efter två rundor dog jag nästan och dessutom hade maken lyckats ordna så vi skulle iväg och titta på en häst så jag fick sluta med stenarbetet. Det var ju lite synd. Det är lugnt och fint att jobba med händerna och så blir man äckligt snäll av det...



Titta så mycket jag hann bygga ...



kanske inte riktigt sant...


torsdag, juni 25, 2009

Sörjd och saknad

En medarbetare på jobbet meddelar sin uppsägning. Alla säger "näää" och "så synd" och sörjer och skakar på huvudet. Vid korridormötena är Sluta illa omtyckt. Kajsa har en häxkompis. Hon heter Rosa. Kajsa och Rosa svarar isället "jaha" och "ger du upp nu" i inte alls ledsen ton när de får veta den glädjande sorgliga nyheten om uppsägningen. Sen går de båda runt och flinar resten av dagen. Är de häxor eller står de för sin åsikt? Definitivt det sistnämnda!


Sluta har en fanclub. Den består av en person!! Rosa kan inte låta bli att meddela Ensam att Sluta ska sluta. Ensam får spel när han hör nyheten. Han går fullständigt i spinn! Jag har aldrig sett dess like. Precis som en jävla tromb som passerar. Han liksom steppar på stället. Ärligt talat ser det skitkul ut!  Ensam råkar vara hantverkaren som slipar inuti hylsorna. Han var försenad till den stora nyheten, för det hade krånglat till sig så han satt och slipade ett par hylsor idag och det tog en satans  tid. Det ville inte passa alls till slut, men han satte fast hela rasket med riktig jävla järngreppscement. Och bad antagligen om högre makters välsignelse över det jobbet. Anyway. Han vill också sluta säger han!  Det tror inte Kajsa och Rosa på. Tyvärr.


Kajsa köper sig en dyr och vacker krukväxt på kvällen för att riktigt glädja sig åt den stora nyheten.







Så känns det faktiskt!!


Yihaa!!


Vilken lycka!


Fy vad jag är lé...

tisdag, juni 23, 2009

Aldrig mera glad?

Idag har jag haft det tvivelaktiga nöjet eländet av att se en hantverkare med lindrigt sagt tummen mitt i näven (eller snarare fastklämd i röven) Tänk så kul det är att se tex en duktig snickare fixa något, vadsomhelst. Allt bara flyter på, han använder rätt verktyg och resultatet står där och glimmar efter en stund! Så jobbade inte han jag såg. Allt klöddade* Verktygen var inte de rätta. Vid provning passade inte delarna. Då filade han lite inuti två hylsor av tre. Passade det bättre? Icke i helsike. Skit i det. Skruva fast bara. Kommer att lossna av spänningar -det är säkert till 110%. Han blev inte ledsen alls! Provade istället att fixera skruvar i något gipsliknande material och sedan sätta en sorts täckning på med någon klistergoja. Det liknade



Jag blir så TRÖTT. Obs att det inte är jag som ska använda något som det här esset har gjort. Men fölk nöjer sig ju. Därför kan så´na här jävla klåpare fortsätta härja och dessutom tjäna pengar på det. En fet spark och ut, tycker jag. Jag tror förresten fanskapet är blind också...


*trasslade


Kan jag då aldrig mer bli glad? Jodå, när jag kom hem och fick se vovven!!







Titta hon skrattar!!



Min tervueren, Flinga 5 år.

måndag, juni 22, 2009

Utstrålningen strålar ut

Tekniker A kommer till mitt jobb. Han ställer sig -utan att hälsa förstås - vid disken och säger på uppiffad skånska. "Finns det någon frrrån prr härrr" Jag sög in luft för att svara något halvsnutigt, för jag hatar fanskapet.(Han ringde hem till sin fru på mobilen en gång och berättade att jag var stygg mot honom, mitt under betald arbetstid!! Han fick stöveln från sitt gamla jobb för han snackade mer i telefon än han servade maskinerna...) Jag hann inte säga något, för Mini kom förbi och sa snorkigt: "du kan gå ner i korridoren och se om du hittar nå´n" Jag stirrade på henne, för hon är en verkligt gullig och hjälpsam tjej som kvittrar omkring och alltid är glad. "Känner du honom?" frågade jag. "Nej, men jag tyckte inte om honom" sa Mini. (!!) Sen sket vi i honom. Han fick stå där och trassla med sitt. Han ringer efter hjälp hela tiden fast han haft liknande jobb i nästan trettio år. Man dör...


Tekniker B kommer till mitt jobb. Aldrig sett honom förut. Han ser ärligt talat lite speciell ut. Hår och skägg i mängd. Han öppnar den krassliga maskinen och börjar riva ut inälvorna. Jag kommer förbi och ska göra mig lustig, så jag undrar om han behöver göra hjärtbyte på den. Han svarar nå´t kul och sen är vi kompisar! Jag kan tala om att inom 10 minuter hade han minst tre kompisar till -alla damer. Han fick kaffe och mackor och vi stod runt honom och snackade en massa när han jobbade. Duktig och snabb -fixade "hjärtbytet". Tack så mycket och hej då!


Vad är det som gör att man hatar en och genast tycker om en annan? Instinkt? Utseendet är det i alla fall inte (längre)





Vad skulle hända om den här kom till jobbet? Va? Som flugpapper? Bara att erkänna att Johnny Depp ÄR något extra. Han är 29 dagar äldre än jag. Gissa vad maken kallar honom? Johnny Knäpp...



söndag, juni 21, 2009

Hästexpert

Varför blir folk -ofta medelålders karlar- hästexperter så fort de får syn på en dylik? Häst alltså (de tror ofta de är kvinnoexperter också, men det får vi ta en annan gång) Jag har sysslat med hästar i hela mitt liv, maken också, så jag tror vi har klart för oss vad vi gör. Hästexperten dyker upp. Det första som händer är att han har sett någon som "har fantastiska hästar och som han kan hantera dem" Underförstått -era hästar är "sådär". HE måste veta för han har en gång köpt en häst av Fantastisk, men den hade problem med hovarna, är ganska liten för rasen, har rak och plan hals och är definitivt inte den dragvilligaste vagnshästen... Inte vårt problem, men den är min själ inte fantastisk. HE tar tag i min nyköpta häst och konstaterar att "han ska lära sig" för det har de andra fått göra. Vad det är han ska lära sig framgår inte riktigt. Nu börjar jag surna till. Makens och mina hästar får lära sig veta hut hemma och uppträder exemplariskt  i alla förutsedda situationer. HE berättar lite till om Fantastisk. HE har med sig en kompis. Kompisen är totalt värdelös vad gäller hästar -en riktig håsa * Men han flinar omkring och är i vägen och sprider små halvsnuskiga kommentarer ur sin djupt fettinbäddade mun. Han lyckas tamigfan röka i makens bil också när han ska flytta den ett stycke. Det kommer vi att ha glädje av länge...


Varför står Häxan ut med sån´t här? Blås dem bara, inget vore enklare. Nja - HE har kontakter utöver det vanliga, han kan fixa precis vad som helst till överkomliga priser. Han brukar vara snäll och skitrolig. Kompisen är lite bakom, "det behöver du inte bry dig om" tycker maken, men det där med rökandet blev han också sur för.


Varför retar jag mig då? Jag har en känsla av att det ska framkomma att mina/våra whatever inte är riktigt bra och välskött. Jag funderar vidare och jag kommer att hämnas. Det är det vi häxor är till för!


* skånska för "feg, valhänt"


                                               


                         

lördag, juni 20, 2009

Inte bara vanlig...

Då har det varit midsommarafton.


Inom ett område är jag inte så vanlig: Vi kör brudpar med våra hästar. Midsommarafton är givetvis bokat sedan lång tid tillbaks.


Mycket jobb, tvätta och fläta hästarna, putsa selar, putsa vagn, putsa oss själva!


Lasta alltihop, köra iväg, montera ihop selar, hästar och vagn, hämta brudparet vid kyrkan (solen sken -hur lyckades vi?) köra dem till festlokalen, lämna, "lycka till, hurra,hurra" -de var väldigt rara- montera ner alltihop, lasta, köra hem, plocka in allting, fodra hästarna, katt som varit borta i nio(!) dagar kom hem, (jag hade dödförklarat henne och begråtit henne) sill och nypotatis, snarkesnark i tv-fåtöljerna. Glad midsommar!




Visst är vi fina!



 


torsdag, juni 18, 2009

Kattskrälle

Ledig från jobbet! Underbart! Ska sova länge på morgonen.


Första akten: Klockan 04.10 sticks något mjukt med nålar i mitt ansikte. Vaknar förstås och tittar in i katten Murres ögon i verklig närbild. "Mju" säger han och det betyder "är du vaken?" Ja, nu är jag, av någon konstig anledning. Murre stryker sitt huvud i mitt ansikte flera gånger och tycker att jag ska stiga upp och släppa ut honom. Okej då. Upp, slå av larmet, nerför trappan, ut med katten. Upp för trappan, lägger mig igen, gläds åt att det är ledig dag, somnar.


Andra akten: Klockan 07.50 sticks något mjukt med nålar i mitt ansikte. Vaknar. "Mju"  Jaha, maken har släppt in Murre och han går förstås raka vägen upp och väcker mig igen. "jag är hungrig", säger han och det är skitsnack för han har alltid en skål med torrfoder framme. Struntar i honom. Somnar.


Tredje akten: Klockan 8.20 sticks osv "Mju", men nu betyder det: "Stiger du inte upp genast och ger mig mat så dör du" Jag stiger upp. Kajsa älskar sin katt. Katten får burkmat. Katten blir glad.





Här är tyrannen...

onsdag, juni 17, 2009

Jädrans gallimatias

Jag har ett jobb som innebär finmekanik, mycket facktermer, viss snabbhet och stor noggrannhet. Ibland jobbar vi flera ihop om en grej och då går ju givetvis allt väldigt mycket smidigare om man använder "korrekt terminologi" eller om man inte gör sig skitförnäm: "snackar så man fattar." Vad hände då i eftermiddags? Jag jobbade ihop med en stilig karl i sina bästa år (!) men han är inte roligare för det eftersom han mumlar och viftar med verktygen i luften och ingen av oss vanliga dödliga förstår ett smack. Jag har 25 år i branschen och anser mig ganska säker på mitt jobb och jag har ett par kolleger som jobbat ännu längre och de vet inte heller vad vifta-vifta kan betyda. Alltså, vi jobbar. Stilig säger "buuroolo" Jag tittar på honom. Han säger "buuroolo" lite högre och viftar med vänster hand i luften samtidigt som han ser på mig med irriterad blick. De 25 åren gör att jag vet vad han vill, men han antyder att det är jag som är lite dum och det retar mig. Vi jobbar ett tag igen. "Jihad" säger Stilig plötsligt. Jag tittar på honom med stora ögon och tänker att det kan han väl inte mena, han är en vanlig kristen vad jag vet. Nu glor han på mig igen men jag börjar tappa humöret så jag säger "VA?" Då kan han plötsligt tala rent. En stund alltså. Men det går över! När han till slut mumlar något som hörs som "blåklocka" så skiter jag i honom och tänker att det är ju snart midsommar så det är kanske det han börjat prata om...



 Fast Stilig är stiligare, men stilen är densamma!!

tisdag, juni 16, 2009

"Jag säger vad jag tänker"

Inte jag alltså. Det har jag inte hjärta till... Såhär: Alla har väl de där "väninnorna" som anser sig ha rätt att säga vad de tänker bara rakt ut. Företrädesvis grejer som: "Visst har du gått upp i vikt?" "Vad du har blivit gråhårig" Och "Så stel du ser ut på det kortet" Vad svarar man? I de flesta fall kommer man av sig.  I fall två, det där om håret, som hände för en hel del år sedan kunde jag ha svarat. "Jag har i alla fall inte så´n blåfärgad fyllenäsa som du har" För det har hon. Men det ville jag inte säga.


På en fest för ett par år sedan sa en gubbe till maken: "Fan vá sliten du har blivit" Maken tyckte inte det var något att reta sig på, men gubben fortsatte vid bordet med allehanda spydigheter jämnt fördelade på alla. Till slut sa jag: "Du har mycket att säga va" "Jaha" sa han "och jag säger precis vad jag tycker, det bryr inte jag mig om" (maken gjorde här inandningen och hukade sig, för han visste att nu väntade massaker för  gubbens del) Jag svarade "Du, du har inte ett skit att säga, men du sitter och vräker ur dig en massa oförskämdheter och idiotkommentarer" Stämningen nu något tryckt... Gubben lugnade sig betydligt. När vi skulle köra hem kom han bort till maken. Han ville säga en sak. "Nu får du höra igen om hur skabbig du ser ut" sa jag. "Nänänä", sa gubben "jag ville bara säga att det är en fin bil du har..."

måndag, juni 15, 2009

Ha skarpa ögon, annars...

Man undrar var doktorn har haft fingrarna innan han undersöker sina patienter... Tänk om han (eller hon för den delen) har varit och pinkat eller torkat sig i rumpan och inte tvättat sig efter det. Eller snytit sig -i fingrarna rentav.     



Det är kanske därför folk har så mycket halsinfektioner. Jag menar, säker kan man ju aldrig vara om man inte ser med egna ögon att de bevisligen tvättar sig med tvål och vatten och torkar sig med pappershandduk. Och gärna använder sprit för händerna också... Håll noga ögonen på doktorn, tandläkaren, sköterskan som tar blodprov osv. Eller rättare sagt, håll ögonen på deras händer. Om man tänker lite till så finns det ju den varianten där vem som nu än ska undersöka en kommer in i rummet och genast tar på sig ett par gummihandskar... ÖRK om man inte är nytvättad eller har tagit sprit på händerna, vad gror inuti de handskarna då? Månntro? Det måste röra sig om hittills okända och kraftiga bakteriekulturer.


Jag tycker förresten att jag har lite ont i halsen...


söndag, juni 14, 2009

Rättvisemärkt!

10:56 (Uppdaterad 11:04) VOLLSJÖ
Två rattfulla bilister krockade med varandra utanför Vollsjö i lördags eftermiddag. Olyckan ägde rum på väg 1049 mot Brännestad.


Man läser på sin lokala nättidning minsann... Hur kunde detta stämma så bra? Rattfyllerister skulle mista körkortet för all framtid. Inte nog med att de spolierar andras dyra bilar med försäkringstrassel och sämre bil oförskyllt. De kan förändra livet för sina offer till en katastrof  för all framtid. Inga straff får de heller, knappt ens om de dödar någon...


Vill ni veta hur det gick med vår granne? Han som bytte upp sig? Jo, efter fem år fick han tag på en fyrtio (jovisst, snacka om att kunna snacka) år yngre donna. Han meddelade sin fru att "den nya" var ung, stark och kunde arbeta hårt. Det där sista var väldigt klyftigt sagt för det var frun som skötte hela stället med djur och trädgård så allting glänste. De skilde sig, frun skaffade en vacker bostad i en vacker stad och jag önskar henne allt gott för hon är som sagt en fantastiskt rar människa. Och söt!  Nu bor de unga tu -nä va´ ska man kalla det- ihop på annan, dock inte okänd ort. Hans gamla ställe är visst svårsålt, för i förrgår fick vi ett mejl från mäklaren om vi ville köpa det eller köpa marken! Det ville vi inte!



Att blogga är ute!

Jaha, då börjar jag blogga. Det är ute... Kändisarna lägger ner sina bloggar har jag läst. Det passar  mig bra för jag har alltid varit lite efter...


Jag är så vanlig så det är skandal. Jag bor i ett vanligt hus, är gift med en vanlig man och har ett vanligt jobb. Jag har tre vanliga katter och en vanlig hund och en vanlig häst. Maken har tre vanliga hästar och tre ovanliga... Hans jobb är ganska ovanligt.


Men häxa då? Jag som är så vanlig. Det är där det blir svårt. Jag måste se väldigt snäll ut för det händer att folk gör misstaget att försöka trycka till mig eller ge gliringar och tro att jag ska skratta bort det. Det har jag blivit för gammal för. Jävlar i havet! Maken brukar göra en djup inandning och vända sig bort när någon stackare råkar ut för mig.


Till exempel så här: För sex år sen fick vi en ny granne. Han kom hit en vinterdag med sin söta polska fru. Vi var i stallet, så de steg in där. Grannen tittade överlägset på mig och sa till maken som han faktiskt kände sedan förut: "Jaså, du har också bytt upp dig". Den grisen menade att både han och maken fått ny fru sedan sist! Man dör alltså. Är det konstigt att man är häxa?