Murre 15 år hade tandsten. Murre kunde därför bli av med sina tänder tänkte matte. Inte bra...
Matte ringer veterinären och beställer tid.
Natten före besöket sover matte dåligt. Hon kan lätt räkna ut att Murre måste sövas. Klarar han det månne?
Tänk om han dör. Tar man å andra sidan inte bort tandstenen så tappar han med tiden tänderna och/eller får hemska inflammationer i käken.
Matte lastar Murre i buren och beger sig iväg till veterinären. Efter ca en mil gör Murre ett gammalt beprövat trick: Han skiter...
För den som inte haft det höga nöjet att känna oset av nygjord kattskit i slutet utrymme, det vill säga bilen, så kan jag meddela att det är vedervärdigt. Man vet inte heller vilken konsistens kattskiten har - om den liksom kliner av sig på katten och så vidare.
Matte och katt kommer fram. Matte sätter sig vid buren och drar fram katten med alla bildörrar noga stängda. Konstaterar att kattskiten är av fast konsistens så man kan svepa in den i ena handduken kisse har i buren samt rysta av den i häcken som växer vid parkeringen!
In i väntrummet. Veterinär M är söt och trevlig. Hon lyssnar på Murres hjärta, väger honom och konstaterar att han för sin ålder verkar frisk.
Vi provar med enbart lugnande först. Murre tycker det känns mysigt att bli sömnig, så han buffar med huvudet mot matte.
Sen spyr han.
Vi kör ultraljudet på en kattand. Katten är inte så sömnig mer. Katten måste sövas. "Jag hade hoppats att slippa" sa M, "men vi måste nog". Matte är med på detta.
Murre slocknar. Murre blir fin och ren i munnen. De tänder han har sitter som berget i käkarna. Va´ bra!
Katt och matte åker hem. Katt är lite vinglig först. Matte går och lägger sig ett tag för det här tog hårt.
På eftermiddagen är Murre pigg igen och vill ut. Sen vill han in och äta för nu är han hungrig som en varg.
Morgonen efter tuggar han hundpellets så smulorna yr.
Matte är mycket nöjd med hur detta avlöpte.
Dessa enastående tänder måste ju till varje pris bevaras!