...kan man ju hoppas på att inte det hela mynnar ut i... Efter åtta år fick jag äntligen ryggen röntgad. Det satt långt inne. Beslutet om remiss allttså. Undrar vad det finns därinne? Skulle inte förvåna mig ett dugg om skelettröntgen inte visar ett skit. Jag ÄR kanske ryggradslös... fast det finns ju några som med viss bitter erfarenhet kan konstatera att det är jag INTE.
Jaha, det var ju förresten en trevlig undersökning annars. Man låg på en brits och vände sig lite på sidorna ibland. Ingen äcklig goja att dricka och inga stick. Sköterskan som tog bilderna hade jobbat på samma sjukhus som jag gjorde en gång för nära trettio år sedan. (Men vafan är det jag sitter och skriver, det är ju ett tredjedels liv sedan) Vi hade en hel del att avhandla visade det sig.
Så ska jag även rikta ett speciellt tack till Mim som hade lyckats fylla vår dag med ett knippe av byns mest udda personligheter. Det ligger lite allvar i det också för en av dem var en äldre herre som miste sin fru för en månad sedan ungefär. Han har alltid burit sig knepigt åt, men nu har det hela övergått i demens så man kunde tydligt se att "ingen var hemma" mer. Kusligt. Det var ingen därinne när man såg honom i ögonen. "Min fru dog ju för ett år sen" sa han. Beklämmande...
Vi får väl ta en Halloweenbild igen. En snäll...
Och sen har jag inga snälla mer - jo förresten, en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar