Sidor

onsdag, december 07, 2011

En riktigt bra show!

Buren alltså idag... Jaha, det var i stort sett lugnt en bra bit upp på förmiddagen. Sen ringde en farbror och ville gärna komma och visa en sak. Ok, Ullrich hade tid en stund, så "kom kl 13" sa jag. Inga problem.
Klockan blir 13. Gudrun sticker ut huvudet i kundhallen och blir genast angripen av farbrorn som gal högt att han hade minsann väntat länge nu - han hade varit där sen 11.40... (Det kan väl inte vi hjälpa, men förlåt att vi finns)
Mini vill vara lite trevlig och följer med farbrorn in. "Nu går vi in till höger här framme" sa hon. Farbrorn svängde tvärt vänster med sin rollator så han nu stod framför Mims lucka och stirrade henne i vitögonen. "Nä, här framme" sa Mini "och till höger" "Är det här?" sa farbrorn och stod kvar "Nä, till höger". Mini sa senare att hon blev pigg på att sparka honom i rumpan så han äntligen hade fått fart in till Ullrich.
Så går det en stund. Nu kom farbrorn ut igen. Han passerade min lucka och sen svängde han vänster och fortsatte mot vår låsta dörr ut till personalrummet. Han gick tills rollatorn körde i dörren och sen fortsatte hans fötter liksom på tomgång så han stod och gick. Jag betraktade detta en stund och undrade om jag var med i en film nu igen. (Ursäkta, men det såg enormt kul ut) Mim öppnade sin lucka och sa: "Hallå, här är det" (Det berodde ju på vad han tänkte sig förstås) Vi började få skrattanfall så situationen gled alltmer över i okontrollerad. Farbrorn fortsatte stå och gå. Rollatorn hackade i dörren. "Hallå, här ska du vara" hojtade Mim igen. Nu vände han faktiskt och klev fram till henne. Jag fick ett telefonsamtal och när jag tittade upp efter en liten stund kom farbrorn gående utanför min lucka, tittade in på mig och vinkade. "Jag knäpper min jacka" sa han "det är lite svårt" (Visst, det är pilligt med blixtlås ibland) Nu kommer Maggan som är en vänlig själ och säger att hon kan hjälpa honom med blixtlåset. "Så, nu är din jacka knäppt, nu ska jag släppa ut dig" Så öppnade hon dörren ut och farbrorn nappade på det kvickt som ögat. "Nä, stopp här" hojtade Mim, "Du ska betala först" "Aha" sa Maggan, tog farbrorn om axlarna och föste in honom igen. (Jag höll på att kvävas/smälla av/krevera av skratt men var tvungen att hålla masken. Mim hade tårar i ögonen och kunde knappt prata) "340 kronor" sa Mim "Va?" sa farbrorn. "340 kronor" "Va?" Mim skriver summan på en lapp. Farbrorn tar lappen och stoppar ner den i plånboken. "Nämen, här ligger en lapp" sa han nu. Så tog han fram en 500-lapp(!!) och gav Mim. Hon skyndade sig att ge honom växel och få ut honom. Sen fick vi gå undan båda två och "dö" en stund.
Kan detta vara på riktigt? Jag lever i en komedi!!
Jag tror fantamej att det var påhälsning av en av dessa....

5 kommentarer:

  1. Det låter som tagit ur bröderna Marx men det är väl livet som åldring:-)

    Kram

    SvaraRadera
  2. Märkligt att han hittade till er... men han hade kanske färdtjänst. Skevt ändå att låta honom ge sig iväg själv. Han verkar ju superdement. Tänk om han bor ensam? Jaja.... nu flög tankar iväg på mig igen = yrkesskada

    SvaraRadera
  3. Ja, vad ska man säga. Ett gott skratt förlänger livet..:)

    SvaraRadera
  4. Vilken underhållning ni har...snart får ni börja sälja biljetter till oss nyfikna. Vi kan sitta på en bänk nånstans som publik =)Ett gott skratt förlänger livet..
    Kramen!

    SvaraRadera
  5. Farbrorn förde ett absolut normalt samtal med mig i telefon. Hos Ullrich hade han åtminstone ett mycket smart förslag. Svårt...
    Och obs - vi var snälla och artiga mot honom.

    SvaraRadera