Sorg

En så´n där dag man kan vara utan... Vi skickade Calippo till himlen i kväll. Han har haft så ont i sina bakben och rygg så det gick inte längre. Inte synd om honom mer, det tog inte en tiondels sekund så var det över. Fast vi saknar honom förstås hemskt. 1996 var han två år och den gräsligaste häst vi någonsin kört in. Han hade en äcklig vana att hoppa rakt på en när man ledde honom. Han sparkade mig på fingrarna när jag skulle rykta honom första gången. När vi äntligen vågade spänna honom för vagnen trodde vi att han ville skena så vi var förstärkta på alla möjliga sätt. Vad hände? Han rörde inte på benen! Han åkte kana på hovarna så parhästen fick dra honom också. Vi hade aldrig sett dess like och har fortfarande inte gjort det, förresten. Sen blev han en kolossalt glad skit som alltid låg i selen och fort skulle det gå. Aldrig var han sjuk och aldrig halt. Ett tillfälle har han missat bland bröllopskörningar på elva säsonger, det är inte dåligt.

Här kör vi bröllop i Malmö en dag i juli. Calippo älskade uppmärksamheten och om någon kom fram och klappade honom när vi höll stilla. Han förstod att han var fin och att man tittade på honom.