Ond?

Jag kunde inte låta bli... Jag satte upp volymen på kyrkklockorna ett snäpp. Jag ville se om någon fattade det. Nope - det pinglade och ringde så öronlapparna fnasade sig på skallen på folk. När ringde det första gången? Svar - på förmiddagsfikarasten. När ringde det andra gången? Svar - När Isa hunnit ner i fikarummet på eftermiddagen och jag var halvvägs i korridoren. Dessutom fick vi masa oss till receptionen båda två för det var en grej Isa gjorde som jag ville lära mig. En kund kollade på mig genom rutan och sen tryckte hon eftertänksamt på knappen. (Jag funderade på att gå ut och ge henne ett rapp på fingrarna.) Hördes signalen in i receptionen? Va? Gjorde den det? NÄÄÄ, det gjorde den inte.

Ju enklare man tror att en grej ska vara hos oss ju krångligare blir den.

       

Bagheera kommer in till lådan på kontoret. Inspekterar den, klättrar upp, sätter sig och gör vad han ska. Istället för att skrapa över sand tar han itu med att riva bort "ramen" på lådan - alltså skyddskanten som ska motverka att sanden sprätts utanför. Han får loss den, slänger den till sidan och går därifrån. Det går ett par minuter. Murre kommer in till lådan, klättrar i, sätter sig tillrätta och börjar skita. Jag sitter och skriver och tänker lite vagt. "Vad är det för små dunsar?" Murre blir färdig och hoppar i väg. Inget överkrafsande här inte... När jag reser mig tycker jag att det är lika bra att trycka fast ramen på lådan igen. Då får jag se vad dunsarna berodde på. Eftersom de inåtvikta kanterna var borta kunde Murre få ut själva chokladgaraget så att säga fritt och låta lortarna falla på golvet... men man blir väl trött. 

Det till vänster ska vara en självrengörande kattlåda... Undrar vad sladden är till? Varför ligger den svarta och har tassen på toalocket? Vart ska den röda katten hän? Detta är nog inget för mig.