Så sjuk...

...som en sjuk karl kan väl ingen vara. Vår konsult irländaren kom idag och efter att ha ringt på den jävla förlåt klockan (!) så meddelade han genast att han var sjuk och hade vi några piller? Typiskt snåljude, han kom ju precis hemifrån. Någon gav honom två Panodil... de nyttar enligt mig inte ett skit, men så blev vi ju av med det möget. Han satte sig inne på mitt rum och jag rastade honom rätt så bra i en timme eller två. "Överlever du till kl 16?" undrade jag i inte alltför medlidande ton. "Vad gör vi annars?" undrade han och det tålde ju att fundera på. Ungefär kl 11 påträffades han i korridoren och då frågade han vad det serverades för lunch inne på restaurangen. "Ingen aning" sa jag, "men eftersom du är sjuk ska jag i min oerhörda godhet ta reda på det." Han tittade dystert på mig, men log en liten aning. (Aha - livstecken) "Soppa..." Det passar bra sa han med tonen av en döende. "...med ostkaka, äter du det" Det måste man väl vara infödd för att uppskatta? "Näää, inte ostkaka" - nu stönade han som om slutet var nära.

När det var dags för mat så visade det sig att man kunde slippa ostkakan och få paj i stället. Det blev han pigg på! Han diskuterade med Myran vad det var för fyllning i den. "Blåbär" föreslog han. Han tyckte det var gott så han åt en stor bit! "Nä, det är rabarber" sa Myran och åt en rejäl bit hon också.

Båda hade emellertid fel  - det skulle de bli varse lite senare.... Det var nämligen.......................katrinplommon!!