Sidor

torsdag, juni 16, 2011

Andligt...

Nu i dessa tider när det väller in nya medarbetare hela tiden så kan det vara läge att presentera en av de tre som började i måndags. Hon är inte riktigt med och jobbar, men vi ses på lunchen och på fikarasterna. Hon heter Anki (!) och ser ut så här:

Hon dök alltså upp i måndags på vår uteplats och vi delade med av oss av mackor och potatis och vad vi nu hade. Jag satte ut en vattenskål och den var hon först väldigt skeptisk till, men efter en halvtimme kunde hon dricka där hur fint som helst. Hon går in en liten bit i fikarummet och väntar på dem som inte kommit ut än. Hon är väldigt, väldigt söt.
När vi åt lunch idag så var hon med och fick smaka. Sen stod hon där på stenplattorna två meter ifrån mig och så hände det som händer med ankor ibland.... nämligen att pfffbrrrttt så sket hon en jättestor lös anklort vid kortänden på bordet. Jag satt som sagt en bit ifrån och har haft med djurskit att göra i precis hela mitt liv, men det här var min själ på gränsen. Jag skrattade så tårarna rann, särskilt sen Ella kom förbi, tittade på skapelsen och sa: "Har den äckliga ankan gjort den jättelorten, då ska jag gå in för jag vill inte sitta här och lukta på det" Och så gick hon in igen och jag skrattade ännu mer. Akan vände hon också och trampade i det där. Jag höll på att dö. Så går det en stund och så kommer Ullrich ut med sin tallrik. Han kliver givetvis rakt i ankskiten med sina vita skor så den liksom slirar och får ett avtryck av sula. Ullrich märker ingenting utan flyttar en stol så den står rakt över den nu utplattade lorten och sätter sig att äta. Han korsar fötterna och böjer dem bakåt som man ofta gör när man sitter och äter och när jag böjde mig fram och kikade under sulan så kunde man se att spåren liksom var uppfyllda på sina ställen... Jag kunde vid det här laget knappt andas som jag skrattade.  Dessutom började det osa från "fyndet" efter att den nu blivit oroad två gånger. Jag stod inte ut längre utan gick in. Där satt Ella med flera och jag viskade till henne: "Ullrich trampade i ankskiten" De höll på att krevera samtliga därinne!
Efter lunch kom Lina och var mycket uppbragt över att "den äckliga ankan hade satt spår inne i korridoren" Jag sa att det var nog en betydligt större "anka" som gjort det där. Hon påstod att Ullrich sagt att han minsann inte var skyldig för han hade "klarat sig". Sssss - klarat sig va, jag såg hela dramat själv med egna ögon på två meters håll.

7 kommentarer:

  1. Hahahahahahahaha...... håller på att avlida i skrattkramper...... hahaha..... kan inte sluta.....

    SvaraRadera
  2. Jag tror jag skrattar på mig *asg* Man skulle göra en film av det som händer runt i kring dig!! Det finns mer än herr Von Fjärt som lägger riktiga prydnader som fler kan få ta del av :D Dutti Anki!
    KramKramKraaaaaaam!!

    SvaraRadera
  3. Sv Hulda: Vad jag önskar att du fått se det där live!

    Sv Ninz: Jag höll på att avlida. Detta hade fått pris i "Mitt i naturen" om jag filmat och skickat in =)
    Kramkramkraaaam!!

    SvaraRadera
  4. Herregud vad bra. Jag satt framför datorn och skrattade så tårarna rann när maken undrade vad jag sysslade med. Det enda jag fick fram var ankliv:-)

    Kram

    SvaraRadera
  5. Visst underhållningsvärde i det där! Och faktiskt ordagrant vad som hände - en sannsaga =)
    Kram!

    SvaraRadera
  6. Du får då ha kul på jobbet...tur för det, så du kan roa oss som inte jobbar.
    Skrattade gott och Ullriiicch (det man inte ser lider man inte av) Fast han borde ju känt doften..kanske väl i bilen eller hemma...
    Kramen

    SvaraRadera
  7. Detta var ju en av de dråpligaste situationer jag har upplevt under alla år. Tänk, det bara händer sådär en torsdagslunch! Och lilla Anki hon förekom där under tiden och la sitt huvud på sned och var jättesöt.
    Han är väl fantastisk den mannen. Han skulle ju märkt både trampet, doften och spåren, men nähä, han höll huvudet högt så att säga.
    Kram!

    SvaraRadera