Sidor

söndag, januari 09, 2011

Sista morgonen...

inte med tanke på Niclas Strömstedt utan med tanke på mig. Nu är det tid att samla ihop sig i morgon bitti och släpa sig iväg till förvärvsarbetet där jag för en ringa lön osv osv.


i Kvällsposten kan man läsa detta Något att glädja sig åt och inte bara elände -och lögner som de där tidningarna vältrar sig i.


Hur kunde det hända? Jag vet i alla fall hur något liknande kan hända människor...


En vårdag hade vi kört bort all gödsel med stora maskiner. Eftersom de var breda och tunga så drog vi upp en del staketstolpar och satte stängslet till sidan. På kvällen när vi skulle släppa in hästarna tänkte vi ta de då tvååriga frieserhingstarna i grimskaft och leda in dem eftersom vissa stolpar som sagt var borta och de kunde kanske bli vilse och inte springa in som de alltid brukade. Vid hingstarnas grind var det fantastiskt blött och lerigt. De lekte alltid där och trampade upp marken och dessutom hade tjälen nyss släppt. Maken fångade upp Vincent i grimskaft men Thymo fintade mig för han ville in såklart och sprang lite före. Jag tror inte Vincent blev så upprörd för det, men eftresom han också blev otålig så gick han runt maken ett varv. Inga problem i vanliga fall, bara att följa med men nu gick liksom inte det... Makens stövlar var som fastcementerade i gyttjan och han kunde inte vända runt fötterna. På varv två såg maken ut som en tecknad figur som liksom är snodd runt sig själv och när Vincent började på varv tre fick maken släppa honom och då ramlade han dessutom baklänges. Där satt han med armar och fötter i gyttjan och rumpan precis hängande ovanför. Vilken syn, alltså! "Du får hjälpa mig, för jag kan inte ta mig loss" sa han. Jag insåg att utan stöd kom detta aldrig att gå, men som tur var kunde jag hålla i en kvarvarande staketstolpe och hala upp "fångsten." Som han såg ut... Stövlarna täckta och fulla med lera inuti. Rocken helt nerlerad baktill. Byxorna ska vi inte tala om. Jag ville inte ens ha in honom, utan vi började med att spola av alltihop ute i stallet. Sen bar jag in "skörden" genom källaren och direktlevererade det till tvättmaskinen. Själva maken hade lera ända in i näsan... Tänk om han hade varit ensam. "Jag hade fått rulla mig därifrån" sa han.


Hingstarna då? Jo, de travade in i vanlig takt och ställde sig i sina boxar. Utan att bli vilse bland staketen...




Och här har vi Vincent från i somras, då fyra år. Klok är han och mycket snäll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar