Idag filmade vi slädfärden. Det vill säga: Jag filmade och höll på att frysa fingrarna av mig. Sen satt vi och såg på urgamla videoinspelningar från körningar vi haft med hästarna de senast 15 åren. De flesta hästarna där är numera i himlen. Häxan var mycket smal på den tiden... samt mörk. Fast häxan var å andra sidan inte så äckligt självsäker som hon är nu. Hellre fetare och stöddigare än smal och menlös. En läkare sa till mig en gång (nä det var ingen psykolog, för dem hatar jag blint) att jag inte skulle bli arg på folk som bara höll med om allt och flöt med utan åsikt, för det var ett skydd de hade byggt upp och det gjorde att de inte behövde anstränga sig för att de behandlades orättvist. Aha... Många med skydd finns det. Men de vill gärna åka snålskjuts när jag tar itu med saker och ting. Fast eftersom jag nu är så stöddig så finns det sätt att förhindra sådant. Och om nu någon läser detta som inte träffat på mig förut, så tycker de att jag är en sann pest. Fast å andra sidan – de som känner mig vet vad jag menar och jag tror de håller med. Jag tappade ju en liknande kollega på jobbet och det var för synd...
Och nu över till något helt annat: Det kryllar av tatueringsprogram i TV. Jag följer dem gärna och trimmar maken med att jag borde ha en anatomiskt riktig dödskalle tatuerad på överarmen. Han blir alldeles vild och säger att jag ”är för dum” och ”vad ska du med den till.” Han vet inte om jag skojar eller ej. Jag har faktiskt en tatuering. På katten Disco som bara blev 6 år. Den har Stina i Ystad gjort.
Här kan man se alldeles fantastiska saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar