Nu läste jag vad andra skrev om nyårsafton och nyårsdagen. Nästan alla hade ätit god mat och varit på kul fester. En del kom inte ihåg nå´nting "för så full var jag". Hoppas dessa inte är över 19 år för ungefär dit har man inte förstånd att skämmas som en gris om man skulle bli så full. Jag har fruktansvärt lite förståelse för alla som först super och sen ska berätta för alla hur hemskt det är. Vi hade en klassåterträff för några år sedan och en av de "fina" var duktigt packad redan från början. 40 år gammal... Vi hann ta mat och sätta oss så somnade han på sin stol vid bordet och sov bakåtlutad med armarna utbredda i luften som vingar. Jag har min själ aldrig sett dess like.
Så har vi de vanliga bortsprängda fingrarna, skottlossningarna, några mord, den försvunna flickan i Malmö (hon är väl hos släkten i något "hemland" vid det här laget) bränder och trafikolyckor. Vilket helgfirande. Man får ju snart vara glad om man klarar sig undan helskinnad med alla sina grejer i behåll.
Här har vi inte ens en ordentlig almanacka i huset. Jo, maken har sin tidbok och jag har min fickalmanacka. Men jag vet hur det blir. Så snart våra beställda kommer så rasar det in almanackor i alla dess former med eller utan reklam och med mer eller mindre önskade bilder...
Egentligen skulle jag inte gnälla så. Jag hade världens lugnaste nyårsdag fast med svinkallt väder. Det var så att min berömda "labradormössa" knappt klarade kylan... Murre undersökte granen och kom ut med barren liksom fastborrade på ryggen. De ramlade av i lagom takt på hela köksgolvet. Jag vet inte riktigt hur han lyckades, för jag tycker inte den barrar. Maken tappade strösocker på samma köksgolv och man undrar ju om de konspirerar på något sätt så jag ska städa ihjäl mig?
Den är väl underbar! Almanacka för 1888. Med de "nya" måtten. Säkert många som retade sig på det den gången...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar