Barn och djur ska man inte försöka regissera. Det går aldrig som man tänkt sig -inte för oss heller...
När vovven Flinga var ett år skulle vi MH-testa henne. Alla hundägere vet vad det är och för övriga kan man säga att det är ett test som ger en uppfattning om hundens lynne. På anvisningarna inför testet står bland annat: "Hunden ska vara rastad". Publiken följer med runt på alla stationer.
En av stationerna heter "långa leken" och går ut på att en figurant täckt med en filt visar sig för hunden på 70 meters håll. Man släpper hunden och ser om den vågar ta kontakt med figuranten och leka med ett rep som hon drar i. Sen ser man om hunden vill springa tillbaks till föraren och eventuellt leka med honom också. Flinga sitter bredvid maken. Figuranten visar sig och när Flinga släpps lös sticker hon iväg som en pil. Hon är pigg och glad, hälsar och drar emot i repet. Sen tar hon det i munnen och rusar tillbaks mot maken. Plötsligt blir hon akut skitnödig, släpper repet tvärt, sätter sig och trycker ut en bra hög... Jag skämdes något så kopiöst. Ingen hund hade givetvis gjort så innan och så var det ju det där med "ska vara rastad". På en sekund fanns åtta(!) hundpåsar att tillgå, så det var inga problem, men nu tog det hela en annan vändning. När Flinga var färdig rusade hon vidare ner till figuranten igen. Hon sa med helt vanlig röst: "skulle du inte ha något med dig?" varvid Flinga vänder, springer tillbaka, hittar repet, tar det i munnen och pilar ner till figuranten igen och överlämnar stolt repet! JUBEL i publiken. Flingas uppfödare som står bakom mig säger förtjust: "detta blev bra".
Att Flinga sen hade dagens bästa testresultat och fick stort beröm av domaren är en helt annan historia...
Här sitter det lilla livet. Det var en varm sommar den gången. Gräset är alldeles bortbränt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar